Idag var dagen äntligen här när jag vågade ta med Grå ut på terrängen! Eller ja, äntligen och äntligen... Så kändes det inte den första kvarten kan jag säga.
Ibland får man sig en ordentlig funderare kring hur mycket en häst egentligen förstår... Grå har tidigare hoppat terränghinder på utebanan, utan att reagera nämnvärt någonsin. Men idag, när dom stod ute på öppna fält... Ni kan ju gissa reaktionen? Ett otaliga gånger försökte hon fly tillbaka till tryggheten, bara på den korta biten för att ta oss ut mitt på fältet. Jag vet ju hur hon är, för det är precis det där jag tidigare kämpat med på uteritter också. Hennes flyktinstinkt är inte att klaga på, dock kan man ju fundera om hon ens uppfattar vad det är att fly ifrån?
Så ja, i vilket fall. Jag försökte bara att ignorera problemen. Det blir lite som att sitta på en tickande bomb, och det räcker med att en häst snubblar, det dundrar lite i backen eller att någon springer för fort så kan hennes bägare rinna över. Det hände, och hon blev ganska hysterisk där ett tag😂 Som sagt, jag vet att jag inte når fram till henne när hon blir så uppjagad. Det enda jag kan göra är att försöka med övergångar, att lägga ner henne i formen och absolut inte på något sätt spänna henne med min sits.
Vi fick fortsätta rida fram medan dom andra började hoppa. Jag tror att hon ser farligare ut i sitt beteende än vad hon egentligen är, jag känner henne så väl nu att jag vet att hon inte vill mig något ont, och en serie med bocksprång är inget jag längre behöver förvänta mig från henne. Men jag tror att den lilla extra stunden var viktig för henne, och sen fick vi hänga på en yngre, och lite lugnare stjärna som draghjälp när vi började hoppa. Det tog bara två språng för henne att inse att det ju bara var hinder som hon hade jagat upp sig över, och hon förstod snabbt sin uppgift.
Vi hade dock ett par stopp när det blev lite nya typhinder, men det var hennes allra första gång ute på terrängbanan och det är inte hela världen. Vatten, som vi förr behövt tragglat med är idag hennes minsta problem, det sprang hon igenom som ingenting.
Jag har aldrig upplevt Grå som stark, men idag var hon det! Skavsåren och blåsorna på händerna är ett faktum, men det var kul att se hur drivande hon kunde bli.
