josefinkiuttu

Jag är en 22 årig tjej som började rida som femåring och har sedan dess testat på olika grenar och haft en del olika hästar. Jag har ridit med i landslaget på ponny inom fälttävlan innan jag kände att mitt hjärta bankade lite extra för unghästar och utbildning av dessa. Har idag tre hästar på gården, en irländare som jag köpte som projekthäst för sex år sedan och idag rider fälttävlan på. De andra två är svenska halvblod som vi fick ta över då de var tre år gamla, de var i dåligt skick och skulle antingen bli omhändertagna av djurskydd eller slaktas.
Det ni kan läsa om här är mitt vardagliga arbete mot mina mål med hållbara hästar och även lite om hur allt började.

Blogg

Han är hemma

2018-04-30 17:09

I fredags fick vi äntligen hämta hem Henry igen. På torsdagen skoddes han med en specialsko, då det fortfarande varade nåt enormt ur hans hov vilket gjorde att de inte kunde sätta dit sjukbeslaget ännu. Direkt när skon kom på och han fick lite stöd upplevde både veterinär och hovslagare att smärtan minskade.

Han blev lagomt chockad när han såg oss, det var som att han såg ett spöke. Första gången på över tre år som han ställs i ett annat stall och med annat folk, men han har tagit allt med ro. Är så tacksam över hans personlighet, gud vet hur det gått om det var Ali som hade behövts ställas in... Hon som har veterinärskräck😂 Väl hemma hamnade de alla i chock innan de började ropa åt varandra. Så nu är ordningen någorlunda återställd här hemma. Alla hästarna är på plats och jag har byggt en liiitenliten sjukruta åt Henry bredvid Alis hage. Hon lämnade knappt hans sida de första två dagarna och de stod och plockade på varandra hela tiden.

Ifall ni funderar över hans grimma så har han fått jättemycket skav runt nacken bakom öronen... Trorligvis har han svettats med allt morfin/lugnande och det i samband med att ha grimman på dygnet runt som det fastnat lite spån i har gett riktiga sår. Har lovat honom att han ska få en grimma helt i ludd som tröst för sveda och värk. Men vad är väl lite skavsår när hästen numer återigen kan gå på alla fyra ben, knappt med märkbar hälta?

Mitt värsta problem just nu är att få i Henry sitt smärtstillande... Han får medicin i pulverform (granulater, typ som pärlsocker ser det ut) och alltså... HUR är det meningen att man ska få i hästen det? Henry som alltid annars är matglad vägrar äta sin vanliga mat om detta blandas i, han äter inte ens sina äpplen och morötter då. Jag har även testat att blanda med bara mash och med bara äppeljuice men han vägrar... Igår höll vi på i en timme för att få i honom sin morgonmedicin😂
I övrigt var det även dags att byta hovgips idag. Och jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig att se. Dock var det inte så farligt som jag hade trott.

Men det är klart att man förstår hur ont det där gör, samt hur instabil hoven faktiskt blir med en sån jättespricka. På fredag har han återbesök och då är tanken att vi ska kunna få dit ett beslag över sprickan för att stabilisera och i samma veva också kunna sätta tillbaka en vanlig sko.

Utöver det har han också sina balltramp kvar som inte verkar vilja läka... De blev rätt djupa och man märker på honom att det spänner kring de såren också. Stackars liten❤️ Men han verkar nöjd att vara hemma, och idag när jag var ute och red rymde han ur sin sjukruta. Mamma satt nere vid sjön i badtunnan och såg hur Henry plötsligt kom strosande ner i Alis hage...😂 Tur att han är lugnet själv och inte stressar upp sig, så ingen skada skedd. När jag sedan ställde tillbaka honom i hans sjukruta och spände trådarna till bristningsgränsen satt han huvudet under nedersta tråden, lyfte alla trådarna upp på halsen och gick ut igen. Haha. Det är han i ett nötskal, nu försöker han visa mig att han har fått nog :-) Men sjukrutan får han stå i tills återbesöket, och fortsätter han se såhär fräsch ut kommer han förhoppningsvis få tillåtelse att gå i en större hage då igen! Tills vidare fortsätter han och jag med några halvtimmars betande om dagen, det uppskattar han.

Trevlig valborg!

Är försäkringen verkligen för hästens bästa?

2018-04-23 14:46

Tänkte göra en liten uppdatering gällande Henry. I fredags ringde en ny veterinär upp mig och då var hältan är nere på 2/2.5 grad. Hon talade om att Henry hade börjat belasta benet mer normalt och utifrån detta var de nästan helt säkra på att hovbölden var boven i dramat. Ni som följt oss vet ju dock hur Henrys hovkvalitet är, och den är ju typ inte ens existerande. Han har extrema hovsprickor och trasas sönder för minsta lilla... Såklart hade han därför fortfarande väldigt ont i fredags, och vi valde att han skulle få bo kvar över helgen med smärtstillande och morfin, veterinären trodde att om smärtan fortsatte försvinna i samma takt skulle vi kunna hämta hem honom idag.

Det fick vi tyvärr inte. Han var fortfarande väldigt halt idag och hovslagaren fick skära bort mer i hoven på honom... Hovslagaren trodde dock att det skulle räcka med att han stod kvar någon dag till, bara tills de kunde sätta på ett beslag för att stadga upp hovsprickan, men veterinären var inte lika positiv till det. Hon tror att Henry måste vara kvar denna vecka ut...

Nu vet de ju inte om det endast är hovbölden, men eftersom att mycket smärta släppte från torsdagen till fredagen valde de att inte röntga något mer just nu. De pengarna kunde vi spara till ett annat tillfälle var veterinärens uppfattning...

På tal om pengar... Jag börjar fundera på om försäkringar verkligen är för hästens bästa. Jag menar, redan i onsdags fick jag alternativet att ta bort min häst, redan innan vi ens visste vart problemet satt. Tänk om jag inte hade känt min häst, och lyssnat på veterinären, sen hade det varit en sketen hovböld som ställde till det? I en sån där situation, skulle pengarna många gånger kunna vara avgörande för hästens livsöde. Det känns inte som att ett liv är tillräckligt mycket värt i mina öron, tänk att få leva med vetskapen om att man inte gav sin häst en chans? Tyvärr blir det alltför ofta så i fall med hältor, där A1 försäkringar är hästens värsta fiende. Men att det ska vara så lätt att få en häst utdömd? Dessutom blir ju ofta alternativet att ta bort hästen, en väldigt väldigt liten kostnad i jämförelse med vad sjukvården kommer att kosta, och vad gör man när pengarna är begränsade?

Idag, fick vi även veta att vår försäkring på veterinärvård inte gäller hovbölder. Henry har alltså stått på Ultuna sedan i Torsdags morse, han har fått dubbla doser smärtstillande för att kunna hantera smärtan. Men ändå kommer inte försäkringen hjälpa oss med denna kostnad.

Det är helt sjukt... Eftersom att vi fick både Henry och Grå utan besiktning, har de inte försäkrats upp. De har sin veterinärvård och därför såg vi till att den skulle vara fulltäckande och kunna hjälpa hästarna när de blev trasiga, oavsett vad för typ av skada det gällde. När vi då skaffade den, skulle den ersätta alla skador, men nu när vi behöver den, så var det tydligen inte alls så...

Nu står alltså Henry på Ultuna, smärtlindrad för femte dagen i rad, men det ska inte vara tillräckligt för att få hjälp med kostnaderna? Bara för att hovbölden kanske är boven i dramat.... Som att det vore bättre för hästen, rent etiskt, att behöva tas ifrån sjukhuset och komma hem på grund av kostnaderna? Det är klart att vi inte har råd att ha honom där en hel evighet, och därför kommer behöva ta hem honom. Men hade försäkringsbolaget hjälpt oss, hade han fått det mindre smärtsamt och kunnat stått kvar i flera dagar än vad han nu kommer kunna.

Nej fy, jag ger inte mycket för detta med försäkringar. Alltid finns det något dolt bakom och det viktigaste för dem är att tjäna sina pengar, sedan hur djuren blir lidande, det märker ju inte de av. Jag hoppas verkligen att det löser sig på något sätt, så att Henry får den bästa hjälpen det är möjligt, under de dagar han behöver den.

Längtar tills han är hemma❤️

För att avsluta med något positivt kan jag iallafall slänga ut beröm för Ali i helgens hoppstart! Hon fick vara med i laget, och hoppade en superfin felfri runda. Som sagt efter förra hopptävlingen börjar vi om lite från början, och nu var det bara 95 cm. Hon tyckte att det var enkelt och roligt och det var precis känslan jag var ute efter att ge henne! Tyvärr slutade laget på 8 fel denna omgång, men vi tar nya tag tills nästa gång.

När mattan dras bort under ens fötter

2018-04-19 15:30

Ni vet den där sekunden när det känns som att hela livet kraschar? Som att hjärtat rasar i bröstet och man upplever sekunder av panik och ångest. Om det bara vore sekunder... I mitt fall har det nu varit dagar och äntligen kanske det kommit till lite klarhet och klumpen i kroppen börjar sakta lösas upp. Man kan andas igen, och man har överlevt denna gång också.

Nu undrar ni kanske vad som har hänt? Och ja, det har hänt igen. En skadad häst. Jag blir så otroligt frustrerad och ledsen.

I torsdags var Henry iväg och skoddes, första gången på hur länge som helst som alla skor suttit kvar. Hovarna såg bättre ut, de hade vuxit fint och de gapande hålen som brukar fyllas av plast var inte längre lika stora. En liten sak som kan göra mig så glad. Henry reds torsdag och fredag, och var så otroligt fin. Den där känslan man aldrig trodde att man skulle få uppleva, men upplever på hans rygg.

På lördagen hittade jag honom i fel hage. På något vis hade han lyckats tagit sig över till Ali, och stod där med blod kring sig i snön. En liten sekund av panik, innan jag insåg att det bara var två lite djupare balltramp. Bestämde mig då direkt att han skulle få vila lördag och söndag, för att inte riskera att det skulle studsa in grus mellan hov och bandage som skulle förvärra situationen. På måndagen var det mycket bättre, men fortfarande varade såren lite väl, och jag skulle ge honom ännu en vilodag.

På kvällen bytte han hage igen, in till Ali. Anledningen till att han inte får gå med henne är för att hon sparkat på honom rejält tidigare, och då är det bättre att hon får gå ensam. Men återigen, hade han lyckats ta sig över till henne. Det enda tecknet denna gång var en hängande undertråd.

Så kom tisdagen... Dagen som startade denna orosklump i bröstet. Henry skulle ridas igen, men påväg in från hagen upptäcker jag direkt att han är blockhalt vänster fram. Jag började direkt fundera vad det kunde komma ifrån, då broddtrampen var på andra framhoven. Han skuttade på tre ben in i stallet, jag kände igenom honom. Ingen värme, svullnad eller ökad puls någonstans i hela kroppen. Något öm på höger flank, och började direkt koppla samman detta med hans motsatta framben som han knappt ville röra. Jag tog på honom ett Back On Track täcke och släppte ut honom i hagen. Ifall det skulle vara en låsning eller sträckning i ryggen skulle rörelse kunna underlätta för honom. Under kvällen blev han bättre och jag kunde slappna av lite mer.

Onsdagen, på morgonen ringde jag Distriktsveterinärerna. Det jag tänkte var eventuellt en stäckning eller låsning i ryggen, att han på något sätt gått omkull när han försökt byta hage, och ville därför att de skulle komma ut så att han kunde få metacam eller liknande. När hon kommer ut lyfter jag också frågan angående en hovböld, det känns som att det är då denna typer av akut hälta dyker upp. Ali hade nämligen hovböld på hovböld innan hovslagaren äntligen gav med sig för att ge henne sulor fram... Så den typen av hälta, det har jag upplevt förr.

Veterinären trodde mig dock inte, utan trodde snarare att det var muskulärt i bogen. Henry fick smärtstillande och jag hörde av mig till en hästmassör som så snällt skulle ställa upp och komma ut efter sitt eftermiddagsskift. Direkt när jag tar in honom märker jag att det är värre, han är helt manisk och står och vevar med hoven konstant. Han kunde inte ställa ner annat än tån... Jag kände igenom honom och han visade mig flera gånger att det satt i vänster framhov. Och massören var helt inne på samma spår. Så otroligt tacksam över att ha tillgång till en sådan människa, som först och främst kommer ut sent på kvällen för att hjälpa till, och sedan dessutom stannar och pratar, diskuterar och filosoferar tillsammans med mig till mitt i natten. Guld värt.

Jag ringde då till Ultuna, problemet är att frakta en häst som är i det skicket Henry var i. Hon bad mig ringa ut distriktarn igen, för att se om vi kunde lindra hans problem med mer smärtstillande och i värsta fall senare kunna åka ner till Uppsala med honom. Jag ringer jouren som först och främst frågar ifall jag kan gipsa Henrys hov själv hemma? Nej absolut inte. Och dessutom behöver han mer smärtstillande, vilket man inte direkt har i bakfickan... Det lät som att hon inte trodde mig när jag förklarade att han blivit otroligt mycket sämre sedan hon var ut tidigare under dagen och hon förklarade att hon kunde åka ut men att det skulle bli väldigt väldigt väldigt dyrt.

Vad gör man? Klart hästen inte ska plågas hela natten för att man är snål själv? Så hon fick komma ut igen. Hon upptäckte rätt snabbt att jag inte hade överdrivit gällande hans förvärrade tillstånd. Han fick smärtstillande direkt, vi bedövade kotan och nedåt och tio minuter senare kunde han belasta sitt ben igen. Detta gjorde det för mig tydligt att vi hittat problemområdet, och jag sa återigen att jag tror att det är en hovböld eller hovbensfraktur. Hon tyckte inte att det fanns några tecken på detta men började även hon ändra tanken lite när det dessutom efter gipsning av hoven visade ett ännu bättre resultat.

Under dagen visade sig också en tydlig svullnad bakom vänster bogblad, där Henry blev otroligt svullen och varm. Så mitt i denna panik, säger veterinären plötsligt att det kanske kan vara en fraktur i bogbladet också. Ni med djur vet den känslan, när hoppet sjunker och man tänker att ”nu är det kört”. I samma veva tar veterinären också upp alternativet att ta bort Henry. Här var min gräns kommen och tårarna rann över.

Att ta bort sin häst, som gått från att vara frisk och kry till att andra dagen bli blockhalt, och sedan en och en halv dag efter denna skada få ett sådant alternativ? För mig är det inget alternativ. Jag ger inte upp min häst utan att ha gett den en ärlig chans. Där och då bestämde jag mig, säger hon att det är okej att sätta honom på transport till Uppsala, då gör jag det. Det blev ett ”han borde klara det” och jag ringde Ultuna direkt. Sen, 01.32, väckte jag mamma med ett telefonsamtal, där jag full i gråt berättar att Henry blivit värre och att veterinären gav mig alternativet att ta bort honom.

Så vi åkte. Jag hade inte ätit sedan lunchen och sömn hade jag inte fått sen skadan, men det är ingenting man ens lägger märke till. Bilfärden är 110% fokuserad och man har bara ett mål: Att ta sig fram med hästen i behåll. Det gick bra, vi kom fram strax innan 4 ungefär. Henry tog sig ur transporten smidigare än förväntat och de bandagerade av honom direkt. Denna veterinär upptäckte kraftigt förhöjd puls i kotan men mer än så blev inte gjort under natten. Vi vägde honom, 623 kilo tung, och sedan fick han gå in i sin box. Han hittade några polare som han pratade lite med, åt sitt hö och verkade hur nöjd som helst.

Sen bara lämnade vi han där. Och det var som att jag lämnade mitt hjärta. Det som gjorde det enkelt var att jag visste att dessa människor skulle göra sitt absolut bästa för att hjälpa honom. Att han var i bättre förvar där än hemma med mig, för dessa människor kan underlätta hans smärta, vilket jag inte kan. Jag och mamma var hemma sju imorse, jag försökte sova en stund med det gick inte, allt jag väntade på var det samtalet där de skulle berätta vad de hittat.

14.30 kom samtalet. Aldrig har man svarat så snabbt och med hjärtat i halsgropen. Kommer jag få höra att nu är det kört? Eller finns det fortfarande hopp?

Denna veterinär förklarade noggrant vad de hittat. Först och främst, en spricka i strålbenet på 2x3 millimeter. Sen, långt in i hoven, en hovböld. Ingen fraktur funnen på hovbenet. Hovbölden fick hovslagarna länge leta efter för att finna, och sedan var det ett otroligt jobb för att dränera denna. Henry var fortfarande väldigt halt och hade superont, och de gav honom vila för resten av dagen.

Så imorgon fortsätter röntgen av hoven. De kunde inte utesluta att det finns något mer, men att få honom att stå i korrekt läge för att få bra röntgenbilder var inte helt enkelt. Men detta är ett steg på vägen. Jag kan andas igen. Än en gång har jag fått se hur mycket det betyder att känna sin häst. Han försökte visa mig exakt vart det gjorde ont, och att jag stod på mig gällande hoven gjorde att vi redan på hemmaplan kunde lokalisera vart det största problemet satt.

Ursäkta språket, men fan vad kloka djur de är hästar. Inte lika kloka när de härjar i hagen och orsakar en sådan här skada dock.... Men nu kan jag andas lite bättre än vad jag kunnat göra de senaste dygnen, jag har fått höra av denna veterinär att det inte är kört. Att han har en chans. Och de orden betyder allt.

Fotograf: Linda Enarsson

Håll nu tummarna för denna diamant ❤️